En mental väckarklocka

Slap!
Det var så det lät i morse när jag gav mig själv en örfil för oacceptabel enkelspårighet.
Klockan var 6.55 när Sonos väckte mig med Norah Jones fenomenala, skin-skalande "Deceptively Yours".

I sat at home all night
bask in the lonely pale
of my bedstand light

Så lyder andra versen. Och det var där allt blev fel. I stället för att tänka på ackordföljden, produktionen och melodin, som jag brukar, undrade jag hur hennes bedstand - nattduksbord - såg ut. Och vilken sorts lampa?
Därifrån gick genast tankarna till taklamporna på www.artilleriet.se.
Det var då det var dags för örfilen. Tänker jag inte på nåt annat? (Jodå, det händer både en och två gånger om dagen.) Tur att jag har min väckarklocka.

En orkidé i annorlunda förpackning

Som att  ha blivit överkörd ett antal gånger av ett skenande godståg medan man ligger på en giftutsöndrande spikmatta  är en passande beskrivning av tillståndet jag just nu befinner mig i.

Tur att tillståndet går att bota med hjälp av ett välbehövligt stilleben:

En miniorkidé får nätt och jämt plats i den här kupan från PB Home.
En rolig present när man ska på fest!

Ett bad i väntan på min gamle vän parmesanosten

En lördagshälsning från en risottolagande, SPA-sugen spillra till människa som helt utan nattsömnens helande egenskaper försmäktar i väntan på rätten där huvudrollen spelas av ett hav av ljuv, barmhärtig parmesanost.
 
   Och nu: En hyllning till badprodukterna från MILK.

Det konstiga är att folk i allmänhet inte vill prata om inredning.

   Vad gör jag, när det enda jag vill prata om är att jag  har köpt ett nytt skåp som gjort mig så lycklig att det känns som om att jag ständigt flyter ett par decimeter ovanför marken som på ett täcke av den fluffigaste, rosa maräng? Eller att mitt nya överkast är så härligt att jag vill rulla in mig till en mänsklig kåldolm och aldrig mer komma ut? Eller att petrolgrått får mig att rysa av välbehag?
Jo, det kan jag berätta: Jag är tyst. Tills jag kommer på något som är roligare för andra att lyssna på. För den obarmhärtiga sanningen är den att de flesta inte bryr sig särskilt mycket om inredning.  
B-b-b-b-bisarrt,  jag vet! 
   Det är skälet till att ju mer intresserad jag blir av inredning (mer för varje ögonblick jag är vaken) desto noggrannare läser jag dagstidningen, lyssnar på podcasts om kvantfysik och försöker att för guds skull minnas vad jag lärde mig i skolan.  Jag måste ju kunna konversera om nåt annat.

   För hur underbart inredning än är för ens kreativa sida och höger hjärnhalva, så lämnar det den vänster i stort sätt oberörd - trodde jag! Tills jag läste en underbar artikel som handlade om hur kreativt tänkande på verkar hela hjärnan i positiv bemärkelse. De elektriska impulser som blixtrar genom hjärnan när vi utför en handling eller  löser ett problem gör så att myelinet som täcker nervfibrerna blir tjockare. Ju tjockare myelinlager, desto skarpare blir vi överlag. Oavsett vilka handlingar eller problem det gäller! Jag kan alltså med gott samvete frossa i min inre inredningskatalog där alla nummer sen 2003 av Sköna Hem finns lagrade, och fortsätta möblera imaginära rum. 

Skönt.

 För er som VILL prata om inredning: 

Här kommer ett stilleben från vardagsrummet. Den svarta kofferten har äntligen hittat en plats under spegeln från PB Home. Känns trevligt tycker jag!

    Lutade mot väggen står inramade ritningar på vårt hus. Men mer om det i morgon!