fredag 19 oktober 2012

Slettvollifierat och klart

Ni känner väl till Slettvoll, hoppas jag? Nå?
Jag brukar få anfall av Slettvollfebern några gånger om året, och då går jag runt och Slettvollifierar hemma.
Det betyder att jag lånar en bild från deras hemsida och försöker härma den, med varierande framgång.


   Den här gången hamnade köket i mina Slettvollfebriga händer, och några tavlor och en matta senare
såg det ut så här...


 

  ...och så här ser det underbara originalet ut!

Trevlig Helg!/Sofia



torsdag 18 oktober 2012

R.U.M. för inredning

Inredningsmani är en sjukdom som är få förunnad. Det är en ren lyx att ha plats i sitt liv att fundera på inredning. Riktiga problem sätter perspektiv på tillvaron i ilfart, men till dess vill jag att ni ska få bekanta er med följande begrepp:

R .U. M 

Rationalisera
Underminera
Motivera

R.U.M. är nåt ni kan använda er av om ni är inredningstokiga med betoning på tokiga, och vill låta manin flöda fritt. Det beskriver helt enkelt själva inköpsprocessen.

Rationalisera:
  
   "Jag är så trött på den där vidriga soffan. Vi har haft den i nästan ett helt år! Jag står inte ut med att se den. Jaha, nu börjar jag gråta också. Ska man verkligen behöva gråta när man ser sitt hem? "Hem" förresten... Vilket "hem"? Kan en plats vars blotta fulhet får en att gråta ens kallas för "hem"?
   Usch, titta bara. Tyget är ju alldeles grått. Det som var så vitt och fint när vi fick hem henne! Hur kunde hon bli gammal och äcklig så fort? Tänk om folk kommer hit och tycker att den är äcklig!
   Och formen... Den är ju hemsk, inte alls som Gervasonis "Ghost".
   Folk kommer hit och tycker att det är äckligt och fult! Det är oacceptabelt, ingen ska behöva leva så här! Bara ligga och gråta och gråta på en hälsovådligt ful soffa tills man dör! Förtjänar jag inte ens en soffa som inte är vidrig?"

Behovsanalys: Klar.
Resarch (av nyinköp): Klar redan innan soffan blev äcklig.

Underminera:
Här gäller det i många fall att underminera maken, som eventuellt kan tänkas utgöra ett hinder för nyförvärvet.
För att illustrera ett exempel:

   Det är lördagskväll, och klockan slår sju. Gästerna anländer, en efter en.
I början går det smidigt. Lydigt häckar de med sina drinkar och tilltugg  i hörnen. En del kanske rentav småpratar. Men allteftersom rummet fylls börjar trötta fötter i höga klackar göra sig påminda.
    Männen ser sig trevande omkring (kvinnorna var smarta nog att ha loafers). Ingen soffa!
Nej, mycket riktigt: Det finns ingen soffa! Det finns inte heller några fåtöljer, kuddar eller lampor...ska jag vara helt ärlig är rummet faktiskt helt tomt!
 Det är då värdinnan (alltså hon som vill ha en ny soffa, och nu har nått fas två: underminera) skrider in i rummet med ett beskedligt leende och en bricka smått oätliga laxpuffar. I beklagande ton säger hon: "Tyvärr konfiskerade hälsovårdsmyndigheterna vår soffa i eftermiddags för att göra tester på den". Allmänt mummel följer. "Den var från 90-talet", tillägger hon förklarande och väninnorna nickar beklagande.

   Mannen lyssnar förvirrat. Han kunde ha svurit på att hon köpte soffan förra året, från "Tinekå", eller vad det vad det nu hette. Det var väl han som betalade den, skruvade ihop den och bar in den? Själv?
  Hustrun fortsätter ljuvt: "Min man tycker att inredning är fånigt, och vill tyvärr inte köpa en ny soffa. Och han har tagit alla mina pengar." "Och han diskar nästan aldrig", tillägger hon med en teatralisk suck apropå ingenting.
     Sen erbjuder hon på ett extra givmilt sätt gästerna sina tvivelaktiga laxpuffar och mottar deras  innerliga kondoleanser (gästernas, inte laxpuffarnas). Vilken hemsk och elak man hon har!
   Mannen själv däremot, har det tufft där han sitter på sina skor. På golvet.
   Grabbgänget ser på honom med avsmak i blicken. Blickar som också säger: "För tusan, din snåle typ, hosta upp kosingen och ge frugan en ny soffa".
   Och naturligtvis får frugan en ny soffa.
   Vem det var som ringde hälsovårdsmyndigheterna? Det ska vi inte gå in på nu.

Motivera:
Snälla du, om du själv saknar motivation att inreda, vet jag inte hur jag ska kunna hjälpa dig.
Men för att motivera andra - make, barn - föreslår jag följande:
  • Stapeldiagram som visar nivå av ökad trivsel sedan senaste inköp.
  • Uppmuntrande och positiva gester och utrop i stil med: "Ta-da!" eller "Wooow!". 
  • OBS! Måste ske i närheten av nyinköp, annars är det ett både verkningslöst och besynnerligt beteende.
  • Pengar.  
Det sista funkar nästan bäst, åtminstone på barn. Det finns inte en unge som inte tackar ja till en femma för att stötta sin mors förslag att skaffa en ny ljusstake!

Med dessa hjälpsamma råd, önskar jag dig lycka till med dina nya inköp.

/Sofia






tisdag 9 oktober 2012

In vino inredningsveritas

   En kulen lördagskväll för några veckor sedan åtnjuter ett sällskap bestående av åtta individer i sina bästa år en sällsynt  välsmakande måltid i en medvetet inredd Östermalmsvåning.
   Det diskuteras vilt och livligt om kultur, politik, kärlek. Samtliga deltar med liv och lust...ja, det vill säga samtliga utom Lydia, som sitter hopsjunken som en gammal överrock på sin plexiglasstol och stirrar fundersamt på sitt vinglas. Sällskapet runt bordet tar ingen notis om detta, då de vet att Lydias tystnad oftast beror på att hon i sin högpresterande yrkesroll ofta har slut på ord efter en tung arbetsdag, och behöver  några glas Pinot Noir för att få dem tillbaka.
   Då hon sitter där och funderar är det dock ingen som anar att det som upptar Lydias tankar  inte är hennes patienter. Inte heller är det makens vandrande blickar, barnens ligisttendenser, eller döden, som alltid lurar runt hörnet. Nej, det Lydia funderar på är sannerligen en nagel i ögat.
     Hon låter blicken glida över det dekadenta sällskapet - två kamrerer, en advokat, en lyxhustru, en lismande, fetlagd kanalje...nej, ursäkta, han är visst politiker.
   Hennes blick stannar vid värdparet; ett vackert och elegant par i 30-årsåldern med lagom mycket pengar, charm och cigarrer.  Lydia vet att han har många intressen - spel, kvinnor, golf. Hon, däremot,  har i likhet med Lydia, blott en faiblesse: Inredning. Det är just det som gör det hela så förbryllande.
En liten rynka uppstår mellan Lydias ögonbryn; hon får det helt enkelt inte att gå ihop. Men hur för man en sån sak på tal?, tänker hon bedrövat. Lydia försjunker återigen i tankar, och kvällen fortskrider lugnt.

   Det är först vid halvtolvsnåret, efter många tankar och lika många glas vin, som Lydia konspiratoriskt höjer de välformade ögonbrynen och lutade sig tvärsöver bordet mot kvällens värdinna. Konversationen avstannar tvärt. Lydia kupar händerna runt munnen, och i den fasta övertygelsen att ingen annan runt bordet kan höra  henne, väser hon ljudligt:
"Assshå, jag fattar det inte." Hon trycker ned ett alkoholpåverkat pekfinger i en liten hög överbliven foie gras på värdinnans tallrik och gör en liten grop.
"Förlåt...?", säger värdinnan undrande och förvånat, eftersom hon nästan glömt bort att Lydia är närvarande,
och nu, faktiskt helt oväntat, har ett finger i sin foie gras.
"Assshå, de e helt sjukt. Jag kanske inte borde shhhäja det här, men... Vi har ju känt varandra ssshå himla länge, va... Jag känner att jag kan berätta vadshhhhomhelst för dig." Lydia ger sin väninna en tillgiven och dimmig blick. "Men för honom där", väser hon vidare och hon pekar på värden, som får ducka för att undvika ett flottigt gåsleverfinger mitt i ögat, "för honom där kan jag inte berätta ett dugg, han är ett riktig tight ass." Hon avbryter sig , ler ljuvt mot värden, och hickar sedan ljudligt.
"Hoppsan, f' låt. Jag ska säga dig en sak, och jag har velat säga det här länge, asscchå, länge, ända sen, liksom, klockan sju, fortsätter hon sluddrigt.
"Jaha...?" . Värdinnan började bli orolig. Hon är inte så säker på att hon kommer att uppskatta det Lydia har att säga. Allt pekar faktiskt mot det motsatta.
"Du. Jag älskar dig, men jag vågantesäja nåt förut. Jag vet inte varför", sluddrar Lydia vidare, varpå kallsvetten bryter ut på värdinnan. Hon anar att det här kan bli riktigt obehagligt.
"Jag älschkar dig, asså, nästan lika mycket som inredning. Men mönstret på den här tapeten - hon gör en svepande gest mot mattan - blir sjukt fult mot sekretären (ett kylskåp)". "Stör liksom Feng schuuuu...shujii...ashhhå, flödet, fattaru? Tråkigt att behöva säga det, va, men skjut inte budbäraren. Jag gör dig en schhhhänst, tro mig. Det höll på att bli pinsamt. Men lugn, jag har räddat dig. Du behöver inte ens tacka."
Värdinnan stirrar stumt på Lydia.
    "Okej," säger Lydia oberört och bryter den kompakta tystnaden, "Sluta tjata. Du ska få ett tips till, gratis. Det är inne med pesssonlighet. Tänk det här reportaget." Hon halar fram det senaste numret av en trendig inredningstidning ur väskan, och pekar på sidan 16. "Kopiera det här vardagsrummet och det blir jäkligt pesssonligt, fattaru? Några ugglor. Ett zebraskinn. Några crazy flaskor "hittade" på "stranden". Pesssssssonligt! "

Lydia* blev aldrig inbjuden till den medvetet inredda Östermalmsvåningen igen.
Hon minns inte varför.


*Lydia är inte jag...vad jag vet.


Acceptera hösten. Den är här. Ta in några kastanjer och vackra löv!

Veckohandlingen handlar mest om stilleben, just nu.
Sen kommer det ohyfsade typer och äter upp dem (familjen).
Kokosnötter! En underrepresenterad nöt i inredningssammanhang! Upprättelse krävs!